Sandels, han satt i Pardala by,
Åt frukost i allsköns ro.
'I dag, ett slaget, blir striden ny,
Det skall gälla vid Virta bro.—
Herr pastor, jag låtit kalla er hit.—
Var god, foreller en bit!

Jag tänkt behålla er hos mig i dag,
Det är så min önskan och plikt:
Ni känner trakten här bättre än jag
Och kan ge mig notiser af vikt.
Var trygg, vi skola ej lukta blod.—
Ett glas? Maderan är god.

Tutschkoff har sändt mig ett vänligt bud,
Att vår vapenhvila är slut.
Låt maten smaka er! Sås, min Gud!
Då vi ätit, rida vi ut.—
Vi måste nöjas med hvad vi få,—
Kanske ni befaller margå?'

Det kom ett bud, ett ilbud kom:
'Den är bruen, vår konvetion;
Brusin har vändt med vår förpost om,
Man hinner ej rifva bron.
Vårt ur var tolf, och vi följde det,
Men den ryska klockan är ett.'

Sandels, han satt och smorde sitt krås,
Ät friskt, som öm intet händt.
'Försök, herr pastor! En dåb på gås?
Den äter man excellent.
Det är Dolgoruki, som brådskar igen;
Ett glas till hans ära, min vän!'

Men budet talte: 'Herr general,
Får jag bringa tillbaka ett svar?'
'Jo, säg Fahlander, att bron är smal
Och att batterier han har.
Han må hålla ut där en timme, en half.—
Herr pastor, kotlett af kalf?'

Ilbudet for, en sekund förlopp,
Och en ryttare syntes igen:
Som en blixt han sprängde till trappan opp,
I ett språng var han nere på den;
Hans yttre röjde en ung löjtnant,
Det var Sandels' adjutant.

Han skyndade in i salen, han stod
För sin chef med lågande blick.
'Herr genral, det har flutit strömmar af blod,
Blod kostar hvar ögonblick.
Vår här har mod, men den hade det mer
På en half mil närmare er.'

Sandels, han såg på den komne förströdt:
'Bevars, ni är varm som en ugn.
Ni har säkert ridit er hungrig och trött,
Kom, hvila en stund, var lugn.
Man måste tänka på hunger och törst,
Se här, genever till först?'

Löjtnanten dröjde. 'Vår kamp blir hård,
Man forcerar med framgång bron,
Vår förtrupp sviktar i Kauppila hård,
Där den trycks af en hel bataljon,
Armén är bestört, allt år på sin hals;
Hvad order ges, hvad befalls?'

'Jo, att ni sätter er vackert ned
Och får er kuvert i skick;
Och sen ni fått den, så ät i fred,
Och sen ni ätit, så drick,
Och sen ni druckit, så ät än mer,
Där har ni order, jag ber.'

Harm brann i den unga krigarens själ,
Af dess flammor hans öga sken.
'General, jag är skyldig er sanning, nåväl,
Ni föraktas af hela armén.
Hos hvarenda soldat en tanke jag fann,
Att ni är vår fegaste man.'

Sandels, han fällde sin gaffel, han teg,
Brast ändtligt i gapskratt ut.
'Hur var det, herre, är Sandels feg,
Säger man så? Åh hut!
Min häst, låt sadla min ädla Bijou!
Herr pastor ni följer ej nu.'

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand,
Där den Sandelska hären var ställd,
I ett rökmoln svepte sig vatten och land,
Och ur molnet blixtrade eld,
Som af åskor dånade rymdens hvalf,
Och den blodiga marken skalf.

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp,
Såg trotsigt faran emot;
Men från rote till rote en hviskning lopp,
Man hörde ett dämpadt knot:
'Han är borta, han gömmer sig undan igen,
Generalen synes ej än.'

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar
På redutten han stannade nu,
Och hans öga var lugnt och hans panna var klar
Och han sken på sin ädla Bijou,
Och han satt orörlig med tub i sin hand
Och betraktade brygga och strand.

Och han sågs på sin springare långt ifrån,
Och som tusendes gällde hans fall,
Och fördubbladt hördes kanonernas dån
Från fientliga strandens vall,
Och det ljöd kring hans hjässa af kulor ett hvin
Men han ändrade icke en min.

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer,
Till sin chef på redutten han red:
'General, man har märkt er, man måttar på er,
Det gäller ert lif, rid ned!'
'Ned, ned, general, er fara är vår',
Skrek stormande hela hans kår.

Sandels, han rörde sig ej från sin ort,
Till sin öfverste talte han stolt:
'Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjodt?
Om det sviktar i dag, är det såldt.
Men välan, ett försök! Var beredd till affär,
På minuten är fienden här.'

Den ringa hop, som vid Kauppila stod,
Af tusen fiender tryckt,
Den hade kämpat med hjältemod,
Men den nalkades nu i flykt.
Den hann generalens batteri,
Den störtade honom förbi.

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar,
Som han sutit, satt han ännu,
Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,
Och han sken på sin ädla Bijou,
Och han mätte den här, som i segrande lopp
Mot hans eldar rusade opp.

Och han såg den komma, den kom helt när,
Men på faran ej akt han gaf,
Och han söktes af dödar från tusen gevär,
Men han tycktes ej veta däraf;
Han såg på sitt ur, han bidde sin tid,
Han satt som i djupaste frid.

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu
Till sin öfverste sprängde han ned:
'Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu,
Skall det veta att bryta ett led?
Jag har låtit de stormande yfvas; välan,
Vräk undan dem nu som en man!'

Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer,
Det blef fröjd, det blef jublande rop.
Sex hundrade krigare stormade ner
Mot den trotsande fiendens hop,
Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton,
Tills den föll nedtrampad vid bron.

Sandels, han kom till sin här i galopp,
Där vid stranden den segrande stod.
Då hans hvita Bijou bland lederna lopp,
I sin snöglans purprad med blod,
Och genralen med tjusningens eld i sin själ
Gladt hälsade trupp och befäl;

Då spordes ej mer ett smygande knot,
En hviskning, bister och dof,
Nej, ett jubel stormade honom emot,
Och i jublet hördes hans lof,
Och det roptes af röster till tusendetal:
'Hurra för vår tappra genral!'