Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?

I djupa Finland bortgömd fanns en man,
En fridens man alltfrån sin ungdom hän;
I fridens värf ren grånad, styrde han
Som höfding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, af anors glans
Omstråladt ej, men vördnadsvärdt ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid
Af lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
Och gammal själf han var.

Af härar omhvärfd, sliten som ett rof
Emellan vän och ovän växelvis,
Fick han hvar stund för segrarens behof
Ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, förmedla bördors last
Han som en helig plikt sig föresatt,
Och därför var hans dag ock utan rast
Och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.

Han önskat hvila, hvila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd af en väpnad tropp.

Den ryska härens öfvergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:

'Herr höfding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.

Välan, här är er penna, sätt er, skrif
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och lif,
Som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skrif!' Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
'Herr general, här ser ni ett beskärm
För dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lofvat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.

I den sen sekler ren det stadgadt stått:
Att, bryter en; all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustruns brott,
Ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
Hvartill hvart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräf straff af män med svärd i hand,
Af barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig hvad ni vill!
Men lag skall öfverlefva mig, som jag
Långt efter den blef till.'

Han talte så. En bäfvan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk höfdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En öfverjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring, stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men hvarifrån det vackra ljuset kom,
Blef olikt tydt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
Af dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: 'Det kom inifrån
Hans samvetes det var.'